Hej!=D

Här kommer sista delen av kapitel 9. Jag måste säga att det är lite kul, ett vanligt kapitel brukar jag hålla på c:a 1700 ord, detta är på över 4400.

Men här kommer i alla fall sista delen av detta kapitlet, enjoy!

Kapitel 9 - Del 3

”Så det stora problemet är?” frågade Jacob lugnt.

”Aro kommer vilja ha Rosalie i sin samling. I och med att Jane och Demetri har anslutit sig till oss så kommer Aro att leta efter dem. Aro är inte dum, han kommer lista ut att de är med oss.” sa Carlisle bekymrat.

”Hur då?” frågade Jacob.

”Han vet att Alice såg dem komma. Deras uppdrag var att hämta Eleazar till Volterra. Vi hindrade det från att ske. Aro kommer förstå det. Han kommer jaga oss.”

”Men eftersom Demetri är sökaren så kommer han inte hitta er. Oss. Eller?” frågade Jacob.

”Det finns andra än jag.” sa Demetri lugnt. ”Jag är den bästa men det finns andra. Men eftersom Alice och Rosalie kommer kunna se vad de beslutar så har vi vårt på det torra.”

”Problemet är att vi inte vill ha det såhär.” sa Alice.

”Det här kommer bli en kurragömmalek som varar i all evighet om vi inte gör något. Det är en kurragömmalek vi skulle vinna, men det lockar verkligen inte.” sa jag för vad som kändes för 264 gången den dagen. Hela situationen var så tjatig, vi kom inte framåt utan var tvungna till att förklara allt om och om igen. Men nu var Jacob den sista pusselbiten.

”Volturi är inte ärliga.” avbröt Jane mig. ”De är korrumperade och de har ingen rätt att fortsätta ha sin höga ställning i vår värld. Vi känner att Volturis era är över och att Cullens snart ska börja.” sa hon och log.

”Du kan inte mena allvar!” utbrast Jacob. ”Det kan hon väl inte?” frågade han och såg på Edward.

”Om det är vad som krävs för att hålla Rosalie vid liv och här hos oss så är det vad vi ska göra.” sa Edward lugnt. ”Vi ska möta dem i strid. ”

”Räkna in mig och min flock.” sa Jacob lika lugnt.

”Men Jacob.” protesterade Bella.

”Det här rör även Ness och det som rör henne rör i allra högsta grad mig. Du vet det Bella.” sa Jacob förmanande. Bella log.

”Jag vet, förlåt.” flinade hon.

”Men då är vi tretton stycken.” sa Edward.

”Fjorton stycken Edward.” invände Jacob.

”Jag tänker inte låta min dotter vara en del av striden.” fräste han tillbaka.

”Och du tror att hon tänker låta sig stängas ute? Fysiskt sett är hon ungefär 13 men du vet att hon är vuxen mentalt.” replikerade han tillbaka. ”Vi kan göra som Bella gjorde sist. Jag eller vem som helst får helt enkelt se till att hon överlever. För du vet att hon kommer vara en del av det här Edward.”

”Hon är för liten.” försökte Edward klippa av men Jacob gav sig inte.

”Hon har precis samma kroppsbyggnad som Jane, ska du stänga ute henne också från striden?”

”Jane har sin gåva.” sa Edward kort.

”Rosalie kan skydda henne.”

”Med mitt liv.” sa jag helt ärligt. ”Bella också. Ärligt talat tror jag tror att alla skulle offra sig för henne.” De andra förutom Demetri och Jane nickade. Men de kände henne inte.

”Och Jacob har rätt Edward. Nessie skulle aldrig låta sig bli utestängd. Hon är en del av vår familj och har rätt att kämpa för dess överlevnad.” sa jag bestämt.

”Ni kanske har rätt men jag gillar det inte.” sa Edward mörkt.

”Det ordnar sig.” sa Carlisle lugnande och vi övergav ämnet för åtminstone ett tag.

”Men vart ska striden vara? När ska den ens hållas?” frågade Jacob.

”Vi vet inte. Allt vi vet har vi berättat nu.” sa Carlisle.

”Alice, se efter vad Aro har för planer.” bad Jasper lågmält. Det var smart. Jag avstod från att se efter själv. Alice hade större vana än vad jag hade och jag ville inte använda gåvorna mer än nödvändigt.  Alice koncentrerade sig och fick ett frånvarande uttryck i sitt vackra ansikte.

”Jag ser inget i hans framtid som har med er att göra för tillfället.” sa Alice efter en liten stund. ”Inga beslut har fattats.”

”Herregud.” sa Demetri långsamt. ”De kan ringa när som helst.”

”Jävlar.” utbrast Jane och fick upp en mobil ur fickan på sin nästan helt svarta kappa. ”Vad ska vi säga när de ringer?”

”Ni kan säga att vi måste ha varit i området och hann före till Eleazar. Ni spårar oss just nu men vi har lite försprång. Det ger oss lite tid.” föreslog jag.

”Ringer de inom det närmsta dygnet passar den lögnen bra och då ger den oss extra tid.” instämde Edward. ”Men sen är den inte trovärdig. Då gäller det bara att inte svara när de ringer.”

”Så tar vi kontakt när vi är redo.” sa Jane ondskefullt. Det rådde inget tvivel om att hennes lojalitet låg hos oss enbart för att våra planer om Volturi passade henne.

”Ni två borde jaga.” sa jag och gjorde en gest mot Jane och Demetri som satt till vänster om mig vid bordet. ”Ju snabbare era ögon tappar sin röda färg desto bättre.”

”Djurblod.” muttrade Demetri surt.

”Har ni inget samvete alls?” frågade jag häpet.

”Med tanke på ditt förflutna så har du ingen rätt att döma.” snäste han av mig.

”Jag dödade de männen för att de förtjänade det.” sa jag giftigt. ”Deras mening var att döda mig. De trodde att de hade gjort det. De förstörde allt och jag vet att jag inte var deras första offer. Har de människorna Heidi hämtar till Volterra skadat dig? Nej. De är oskyldiga. Det finns barn bland de människorna för guds skull. Det är vidrigt.” sa jag upprört.

”Det är en del av vad vi är.” invände Demetri. Korkade vampyr.

”Se på oss! Se på Carlisle!” nästan skrek jag upprört. ”Att ni inte tog till er hans livsstil under hans tid hos er är ofattbart.”

 ”I Volterra lyder man Aro eller dör.” fräste Demetri argt. Jag himlade med ögonen.

”Rosalie, lugn.” sa Carlisle. ”Han har rätt, det var knappt så Aro lät mig leva på det sättet. Och jag var bara en gäst.”

”Hellre dö än att själv döda.” fräste jag.

”Men Rosalie herregud.” suckade Alice. ”Du har ju inte gjort annat än bitcha sen vi kom hit. Jag trodde du skulle vara glad nu.”

”Håll dig utanför det här Alice.” sa jag hotfullt.

”Nej det tänker jag inte göra Rosalie.” sa hon minst lika hotfullt. ”Du fick tillbaka den du älskade mest idag. Betyder det inget alls för dig?”

”Hur vågar du?” fräste jag argt. ”Du vet att inget kunde betytt mer.”

”Men bete dig som om du är lycklig då istället för att bitcha om småsaker som inte spelar någon som helst roll.” sa Alice iskallt och såg mig rakt i ögonen.

”Alice lägg ner bara. Du förstår inte och hur skulle du kunna göra det.”

”Berätta då, jag tror att vi alla är intresserade av att få veta.” fortsatt hon kallt.

”Jag kan inte göra det här.” sa jag långsamt. Sedan så snabbt att de knappt hann uppfatta det så reste jag mig upp och slängde mig ut igenom det närmsta fönstret.

Och sprang.

-------------------------------------------------------------------------------------------------

Så, säger som vanligt: Läs och kommentera konstrukivt. Personliga angrepp och icke-konstruktiva kommentarer av typen "Det här suger!" publiceras inte eftersom de inte tillför något som helst av värde.

Kram!!

//Marielle=)