Direktlänk till inlägg 25 juli 2010
Nu struntar jag i reglerna jag satt upp kring publicerandet av Roses, nu käner jag för att ladda upp kapitel 7 och då gör jag det!=D Inte klar med kapitel 8 än, men det kommer väl. Börjar bli svårt nu, jag vet inte åt vilket håll jag ska dra storyn.
Enjoy! Snälla skriv en kommentar om ni läser, det betyder verkligen mycket. Tack så jättejättemycket på förhand!
Inte läst de tidigare delarna? Klicka här. Glöm inte att läsa från början, annars förstår ni inget ;)
Kapitel 7
Jag vände mig i panik mot Demetri.
”Snälla, du måste hjälpa oss. Snälla!” sa jag desperat. ”Jag kan hitta dem, men om du hjälper oss går det fortare. Jag behärskar din gåva men jag vet inte hur man använder den. Din erfarenhet kan betyda allt.”
Han ryckte på axlarna. ”Visst, om det nu är till så stor hjälp så.” sa han uttryckslöst. Han brydde sig inte, hans tankar var på andra håll. Han visste att han inte kunde återvända till Volterra nu. Aro skulle se i hans tankar att han tvekat i sin lojalitet och det skulle stå Demetri dyrt. Det skulle förmodligen inte kosta honom livet, han var ju den skickligaste spåraren som gick att få, men det skulle göra tillvaron i Volterra mer olidlig än vad den varit. Jag fastnade i Demetris tankar men försökte att inte lyssna. Skammen av att ofrivilligt tjuvlyssna var något jag var tvungen att vänja mig vid.
Vi började springa.
”Demetri ta täten. Spåra Renesmee, kommer du ihåg henne?” frågade jag kort. Han nickade och sprang förbi mig och Edward, fram i täten. Jag hörde Edward tänka att han ville springa för fullt till Renesmee.
”Du vet att det är omöjligt Edward. Demetri är den som hittar henne .”
”Jag vet, men det är så frustrerande! Jag måste hinna dit före Bella. Jacobs lukt är så bekant för henne, hon kan spåra dem hur lätt som helst.” tänkte han.
”Om Bella hittar henne först så tänker inte jag, eller någon annan i den här familjen, vila förrens hon är tillbaka med oss. Du vet det.”
Edward log mot mig och jag log tillbaka. Det var nästan som förr…
Vi fortsatte att springa igenom det vindlande landskapet.
”Nu är vi nära.” sa Demetri efter ett bra tag. I samma ögonblick kände jag den där vidriga varulvslukten och Nessies underbara doft. Edward började springa så snabbt han kunde mot doften och till min förvåning kunde jag hänga med i hans tempo. Det var alltså inte bara de ”övernaturliga” gåvorna jag tog till mig.
Sen korsade vi ett annat spår. Bellas och Emmetts. Det var några timmar gammalt dock.
”Jag följer det Edward. Se till att Nessie är säker.” Men han svarade mig inte. ”Edward? Hör du mig?” fortfarande inget svar.
”Edward?” frågade jag.
”Ja?” svarade han frånvarande.
”Du hör inte mina tankar längre, eller hur?”
”Nej!” flämtade han.
”Jag ska hitta Bella, det lovar jag.” sa jag hårt och sprang iväg från de andra och började följa Bellas och Emmetts spår. Jag använde inte Demetris gåva, doftspåret var lättare att följa. Jag kom till en liten glänta där de måste ha stannat en stund för efter gläntan var doftspåret väldigt mycket färskt. Det fanns även en svag doft av Nessie och Jacob där. De måste också spåra dem.
De måste ha hört mig komma och börjat fly. Efter en stund hörde jag dem prata. De sprang, de försökte fly från mig. Men eftersom jag nu var lika snabb som Edward så hann jag ikapp dem fort.
Bella sprang bara några meter framför mig och jag tog språnget och kopplade ett grepp runt henne. Hon fräste och skrek men jag lyckades behålla greppet. Emmett kom springandes tillbaka till henne men jag morrade.
”Ett steg till Emmett, och jag sliter huvudet av henne.”
”Det skulle du aldrig göra Rose.” sa han hårt, men stannade. Jag tryckte bort Bellas sköld ifrån mig och började tänka.
”Edward jag har Bella. Du måste komma hit nu, eller skicka hit någon annan.”
”Vi hittade Nessie och Jacob, vi är på väg mot er nu.”
”Det verkar som om du ska få återse din, eller ska jag säga min, dotter.” sa jag hånfullt i Bellas öra. Jag använde Nessies gåva för att visa Bella mina och Nessies lyckliga stunder. Jag visade även ett samtal jag och Ness haft för inte mer än några veckor sen.
Jag och Nessie satt nere vid dammen och bara pratade om allt och ingenting. Det var som vanligt. Helt plötsligt så frågade Ness mig en fråga.
”Varför älskar inte mamma mig längre?” Jag blev helt ställd och visste inte vad jag skulle säga.
”Jag vet inte Ness.” sa jag ärligt. Jag skulle aldrig, aldrig kunna ljuga för henne.”Jag vet inte älskling. Men vet du vad?” Nessie skakade på huvudet. ”Jag älskar dig mest av allt i hela världen.” sa jag och log mot henne. Hon log glatt tillbaka.
”Jag älskar dig också mamma.” sa hon och såg in i mina ögon.
”Sluta.” viskade Bella. ”Jag vet vad du gjorde för så länge sen och det var därför jag inte kunde stå ut med att ens se henne längre.” Mitt grepp om henne blev lite lösare, jag blev så chockad. Hur kunde hon veta? Nu blev en hel del av det hon gjort det senaste mer förståeligt.
Men vi behövde prata om det. Riktigt ordentligt.
Nu kom resten av familjen med Edward i täten fram igenom träden.
”Edward du stannar här, resten av er, ge er iväg.” sa jag kort. De bara stirrade på mig. ”Jag, Edward, Bella och Emmett behöver prata.” fortsatte jag. Blicken i mina ögon glödde och det var den som fick dem alla att gå. Alla utom Alice.
”Jag vet redan en del.” sa hon. ”Jag tänker vara här som opartisk deltagare och se till så ni inte dödar varandra.” Jag nickade.
”Jag vill höra allt. Ifrån början.” sa Alice. ”Berätta precis ALLT.” Jag nickade. Det förtjänade hon.
”När Carlisle förändrade mig så retade jag mig på Edward ända ifrån början. Vi avskydde varandra rent ut sagt, men stod ändå ut med varandra, för Carlisle och Esmes skull. Men sen…” Jag suckade. ”Blev jag kär i honom. Då var jag nästan två år gammal. Jag försökte undvika honom, så att han inte skulle höra det i mina tankar men det fick förstås inte. Han var en gentleman och sa inget men en dag så insisterade han på att jaga med mig. När vi sprang i skogen i jakt på något ätbart och bråkade om något fånigt precis som vanligt så stannade han mig plötsligt och tryckte upp mig mot ett träd. Sen sa han att han älskade mig och sen kysste han mig. Sen… Låg vi med varandra där i skogen.” Jag log åt det underbara minnet.
”Sen var det vi, för ett litet tag. Vi hemlighöll det hela för Carlisle och Esme, vi var rädda att de skulle bli besvikna, eller t.o.m arga. Vi var så dumma. Inget kunde glatt dem mer.”
”Sen, bara veckor senare så svek jag Rose.” sa Edward ostadigt. ”Jag blev osäker och lämnade familjen, lämnade henne.”
”Det var då jag hittade dig Emmett. Du låg där, så svårt skadad, och påminde mig något otroligt om min vän Veras son Henry. Du representerade precis allt jag gått miste om och eftersom Edward inte fanns där för mig längre så ville jag att du skulle stanna hos mig. Jag ville ha något som påminde mig om min mänsklighet och jag ville ha någon att dela tortyren med, när Edward var borta. Jag försökte ersätta Edward med någon och jag var självisk nog att förändra dig i ett försök att läka mina sår. Jag är väldigt ledsen för det Emmett. Det är jag verkligen.” sa jag och såg in hans ögon.
”Jag älskade dig. Det gjorde jag verkligen.” sa han lågt.
”Jag älskade dig också. Men inte så som jag älskade Edward.” sa jag med en torr snyftning.
”Vad hände sen?” frågade Alice uppmanande.
”Emmett blev kär i Bella när hon flyttade hit.” sa Edward.
”Det stämmer inte Ed.” sa Emmett argt. ”Jag blev så att säga besatt av henne. Rose var så utseendefixerad och jag var så trött på det efter så många år och in kom du, och var precis allt som Rosalie inte var.” sa han och tog Bellas hand. ”Jag fick Edward till att lova att inte berätta för någon, för jag planerade inte att stjäla dig eller så.”
”Men jag blev förbannad.” sa Edward. ”Han fortsatte att tänka på Bella och precis efter hennes förändring till vampyr berättade jag för honom om mig och Rose.”
”Det var i det ögonblicket jag förstod att jag inte var Rosalies stora kärlek. Och inom mig dog kärleken. Jag kunde inte förstå att hon ljugit för mig.” sa Emmett sorgset. ”När kampen om Renesmee var över berättade jag för Bella om Edward och Rosalie och då fick hon samma insikt som jag hade fått. Vi bestämde oss för att jaga tillsammans och den natten så låg vi med varandra och skapade ett band mellan oss som hjälpte oss att överleva förlusten av våra livs stora kärlekar. Och jag älskar henne. Bella, jag älskar dig.”
”Jag älskar dig med Em. Förlusten av Edward har varit så svår men du hjälpte mig.” sa Bella kärleksfullt.
”Och här står vi nu.” sa Alice lågt.
”Jag är ledsen över hur korkat jag betett mig.” utbrast Bella. ”Jag har känt mig så underlägsen på det mesta i hela mitt liv och när jag var en sådan stor del av avgörandet i kampen om Renesmee blev jag galen i princip. Jag kände mig viktig och antog att jag var så mycket viktigare än vad jag var. Jag är jätteledsen över det. Och jag är så ledsen över att jag svek Renesmee på det viset. Men jag var galen av sorg och varje gång jag såg henne så såg jag Edward. Och jag klarade inte det.” sa hon desperat.
”Bella, ta det lugnt. Jag förlåter dig.” sa jag allvarligt.
”Jag med.” sa Alice. Det blev en paus.
”Jag förlåter dig Bella, om du förlåter mig.” sa Edward lågt.
”Jag förlåter dig Edward. Men jag är ledsen över att det hann gå så här långt.” sa Bella sorgset.
”Jag också.” sa han tankfullt och gick fram till mig.
”Rosalie.” sa han enkelt.
”Edward.” svarade jag honom.
Sen kysste han mig. Det var första gången på över 70 år men det var lika underbart som jag mindes det. Kärleken strömmade inom mig, kärleken som jag kedjat fast i den djupaste vrån av min kropp.
Jag avslutade kyssen och föll in i hans famn. Jag skakade.
”Varför lämnade du mig?” snyftade jag i hans armar. Inga tårar kom, men det gjorde lika ont ändå.
”Förlåt Rose, men jag blev rädd. Jag har ångrat det beslutet så länge. Den dagen jag kom tillbaka och såg dig med Emmett var den vidrigaste dagen i min existens.” mumlade han i mitt hår.
”Varför sa du inget Alice?” frågade jag. ”Både du och Jasper måste ha vetat.”
”Det gjorde vi, men vi bestämde oss för att hålla oss utanför. Ingen av oss ville vara ansvarig för att slita sönder familjen. Snälla förlåt mig Rose.” sa hon bönfallande.
”Såklart jag förlåter dig Alice. Du är ju min syster.”
”Tack.” sa hon med en värme som inte gick att missta sig på. Jag ville gå fram och krama henne men det skulle innebära att jag vore tvungen att slita mig ifrån Edward.
Det ville jag aldrig mer göra.
Så, glöm inte att skriva en liten kommentar=) Som alltid godkänner jag inte kommentarer som har personlig anknytning eller som inte är konstruktiva. Kommentarer såsom "Det här suger"eller "Fyfan vad du är äcklig" godkänner jag helt enkelt inte. (Båda exemplen har förekommit.)
Många kramar!
//Marielle=)
Hejsan Svejsan, sorry har varit bortrest i lite mer än en vecka nu så jag hade ingen möjlighet att lägga upp Breaking Dawn Part I trailern. Det första jag gjorde nu när jag kom hem var att leta upp den och gissa om jag gillade den! :D Mycket br...
Hittade en riktigt fantastisk video från 'So You Think You Can Dance'. Audition och tjejen som dansar i videon heter Melanie och hon dansar till The Meadow som var med i New Moon, jag tror ni alla känner igen den fina låten :) Jag kan inte mycket om ...
Här kommer den första officiella postern för Breaking Dawn part 1! Verkligen passande tycker jag :D Nu ser jag verkligen fram emot trailern ;) Källa ...
Fantastiska nyheter alla Twilight fans! Hoppas verkligen att detta är sant, men enligt Sérgio Sá Leitão, ordförande i RioFilme, kommer den första officiella Breaking Dawn Part 1 trailern att visas under MTV Movie Awards, och den ska innehålla scener ...
Imdb har nu släppt en lista över releasen av Breaking Dawn världen över och det ser ut som att vi får se BD den 18e november samtidigt som USA :) Spännande det är bara lite mer än 6 månader innan vi får se den! The Twilight Saga: Breaking Dawn ...
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 |
3 | 4 | ||||||
5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | |||
12 | 13 | 14 | 15 | 16 | 17 | 18 | |||
19 | 20 | 21 | 22 | 23 | 24 | 25 | |||
26 | 27 | 28 | 29 | 30 | 31 | ||||
|